Carolus Rein

Lohja

Och i samma ögonblick har Ekéus lagt handen på min axel och ser mig djupt in i ögonen. Hans blick är inte längre död; den strålar av liv, liksom en gång för länge sedan. - "Åter till verkligheten, min stackars Erland. Men blott för en stund..." - Golvet vibrerar under oss, Ekéus uppslukas som en dimma, jag ser knappast någonting längre... Var är jag - jag tycks befinna mig i en snabbgående spårvagn, den rusar fram längs en av Wiens gator ... Långt bakom mig hör jag Ekéus´ rop:" g l ö m  a l d r i g - Å b o  S v e n s k a  K l a s s i s k a - L y c e u m ..."

Nej, hur skulle jag någonsin kunna glömma Classicum? Där var det ju Ekéus, och ingen annan, som satte pli på mig.

Jag var den sämsta på hela klassen i idrott.

Ständigt måste jag anstränga mig. Även min mor bekymrade sig för mig - vad skulle det bli av mig, då jag fortfarande hade en så svag fysik? Hon var ivrig på att få mig att skrinna.

Innerst inne lyckades jag aldrig uppbåda någon större entusiasm för skrinnandets konst - men jag  l å t s a d e s   göra det. Inför min mor ville jag gärna föreställa käck.

Så en kväll lyckades hon övertala mig  att ensam bege mig till Stadion - den dåtida - för att pröva mina nyförvärvade skridskor där. På vägen dit mötte jag ingen, ingen. Vandringen till skridskobanan tycktes mig oändligt lång. Lanternor upplyste de öde träbänkarna. Vilken stolthet kände jag inte - i detta ögonblick då jag var nog självförgäten att göra min moder till viljes och examinera mina färdigheter  på isstadion. Det lyckades verkligen!  - Trots det sparsamma ljuset därute på isen slant jag inte en enda gång - men slutligen tyckte jag ändå det blev så kallt, att jag helt enkelt inte kunde förmå mig att fortsätta. - - -

Varför var jag så lycklig i denna ensamhet?

Vintervinden omsluter minnet, så att jag inte kan befria mig från det, inte komma vidare.

Därhemma rådde det oenighet, fördold split.

Min far var inte någon fosterlandsvän. Trots att han gjort sin plikt under båda krigen - först som soldat sedan som krigsdomare - medgav han i efterhand sin totala likgiltighet för vårt lands öde. Det gjorde min mor utom sig. Hennes kinder flammade.

Och längt senare - det var blott för nogra år sedan - hörde jag av min mor - att han en gång sagt ungefär samma sak till Wilhelm, min beundrade morbror. Min far rättfärdigade sina subjektiva reaktioner ända därhän, att det fick min morbror Wilhelm att utbrista: "ja då har  v e r k l i g e n  alla våra offer varit förgäves..."

- "Nå - g e n e r a l  H i s i n g e r - vad anser du?"

- Skedde verkligen allt detta förgäves? Alla tårar? Allt blod? Alla stupade?" - Det är Ekéus. - "Svara, Hisinger. Varför svarar du inte? - Du svarar inte, därför att  d u  i n t e  v å g a r.  Och jag som ändå alltid försökte bibringa dig hyfs och anständighet!  S a n n f ä r d i g h e t.... Sannfärdigheten, Hisinger, tvingar oss nu tillbaka in i drömmen.... Pass mal auf! Du hör trummorna, men blir inte rädd nu. Det är inga  v e r k l i g a  trummor...  L ä g g  m ä r k e  t i l l  g r ä n s e r n a,  o c h  a t t  j a g  t a l a r   t i l l  d i g  i n n a n f ö r  d e s s a  g r ä n s e r..."

Det är som om hans röst skulle splittras i miljoner mindre röster, som talar om varandra, och försöker överrösta varandra:       j a g  t a l a r  t i l l  d i g  g r ä n s  v a r  t y s t  h u r  k a n  d u,  S v i r,  g r ä n s e n,  P e t r o s k o j  d e t  v a r  i n t e  m i n       p l i k t  g r ä n s e r n a  t a l a r  j a g  v e t  i n t e  g r ä n s e r  s o m  j a g  t a l a r  o m  v e t  i n t e  a l l s  v a r  f i n n s  ö v e r h u v u d t a g e t  i n t e  m i n  p l i k t  v a r  i n t e  d u m  v i s s t  v e t  d u  j a g  ä r  o i n t r e s s e r a d  m e n  h u r k a n  d u  b a r a  k a n  d u  f ö r s t å r  d u  d å  i n t e  f ö r g ä v e s  i n g e n t i n g  n e j  n u  o r k a r  j a g  i n t e  l ä n g r e  s l u t a...---

Motvilligt observerar jag, att jag kommit tillbaka till Volkstheater. Det är naturligtvis den allsmäktige Ekéus, som bragt mig dit..

För en stund har han tillåtit mig att vistas innanför Minnets helgedom -.

Minus, 1995. S 50-53