Carolus Rein

Lohja

• ylioppilas Åbo klassiska lyceumista 1953
•  fil.kand. Helsingin yliopistosta
• Uudenmaan läänin läänintaiteilija 1976-77

Runoilija Carolus Rein on viettänyt kesiään omilla juurillaan Lohjalla, Teutarin Sjöbackassa. Kansakoulua hän kävi sota-aikana Lohjalla Lill Tötar folkskolassa.

Rein on suomenruotsalainen runoilija, joka aloitti julkaisemisen 1950-luvulla. Jo alusta alkaen hänen tuotantonsa on omaleimaista eikä se noudata perinteistä suomenruotsalaista kirjallisuustraditiota.

Tuotanto

Carolus Rein oli 5-vuotias kun hän teki ensimmäisen runonsa:

Vad ögat ser det hjärnan tänker

Vad hjärnan tänker, det talar mun.

Så själen uti människan blänker

och inte bara i livets stund.

Reinin lyyrinen kieli on suggestiivisuudessaan sekä helppoa että kiitollista lukijalle, mutta  melko vaikeaa kuvailla mitä hän todella haluaa sanoa. Ensimmäisissä kokoelmissa lukija ihmettelee sitä lyyristä sana- ja kuvatulvaa, joka ilmeisen vaivattomasti luo mielleyhtymiä ja saa aikaan erilaisten elementtien maagisrytmisen kokonaisuuden, kuten esim. kokoelmassa Dansens yta (1956):

Ebenholzsvarta pärla,

åldriga orgelsnö,

här i det vaggande bråddjupets timme,

här vid det skugglika rådjurets källa,

här i den dunlätta flyktens minut,

vilar du, lärd av ett levande berg att dansa,

vilar du, lärd av granarnas mönster att leva,

vältrande dig i de dansande granarnas mönster,

bunden i dödens triangel.

Tahallinen surrealistinen tarkoituksettomuus ja ristiriitaiset esitykset, sanatoistot ja äännevaihtelut osoittavat että teksti on tarkkaan punnittua. Toisaalta Reinin sana- ja kuvavarastot saattavat tulla täysin spontaanisti romantiikan suuresta aarreaitasta - tai roskalaatikosta. Jo lyhyellä lukemisella löytää  runoista hopeaa, purppuraa ja sineä, ajanjaksoja, avaruuksia ja torneja, tähtiä, liljoja, peuroja ja keihäitä, neitsyitä tai ruhtinaita, tai mytologisia olentoja, aina symboleina tai vertauskuvina. Sanatulvan hän kuitenkin usein murtaa odottamatta jollakin arkipäiväisellä kontrastilla, ja lukija putoaa maan pinnalle. Joskus soljuu romanttinen kieli samassa sävelkorkeudessa alusta loppuun ilman keskeytystä. (Seende, 1960)

Myöhemmin Reinin lyriikka täyttyi yhä enemmän kristillisistä ja uskonnollisista symboleista, kuten kokoelmassa Världen är endast du (1963). Kokoelmassa Det obesegrades röst (1967) kielellinen pauhu katkaistaan yhtäkkiä selkeään kuvaukseen ajan tapahtumista, kuten Kennedyn murhasta tai Neuvostoliiton painostuksesta.

Reinin runoudelle antaa hieman taustaa romaani Erinnyerna (1976), jossa  nuori runoilija nimeltään Erland Hisinger yrittää selvittää painostavia tunnesiteitä vanhempiinsa ja sisaruksiinsa. Se on kirja paosta: kertoja kääntyy katolisuuteen ja lähtee tiehensä, koska haluaa irtaantua perhesidonnaisuudesta. Kuitenkin aina kun lukija odottaa selitystä hänen käyttäytymiselleen hän tiedostamattomasti  luiskahtaa "kuolemanvaltakunnan porteille" tai "sielunvaellukseen" , eikä anna kuvaa itsestään.

Toinessa romaanissa Minus (1995)  Erland Hisinger jatkaa etsintäänsä. Entisen koulunsa Åbo Svenska Klassiska Lyceumin entisen opettajan Gustav Ekéusin opastamana hän tekee matkaa alitajuntaan ja  kohtaa menneitä henkilöitä elämänsä varrelta, myös kuolleita. Keskeiseksi hahmoksi kaukaisuudesta kohoaa sukulaispoika Minus.

Lukijalle, joka on perehtynyt uskonnollisiin tai uskonnollisfilosofisiin ajatusmalleihin, antavat Reinin teokset varmasti enemmän. Hänen kuvaamansa maailma on erilainen eri lukijalle: toiselle hänen maailmansa saattaa olla yhdenvertainen tavallisen ympäröivän maailman kanssa, kun taas joku toinen ei löydä mitään selvää yhteyttä runojen ja oman maailmansa kanssa.

Carolus Reinin kirjallinen esikuva on aina ollut ruotsalainen Carl Jonas Love Almqvist.

Kirjoittamisesta

Neuvoja aloittelevalle kirjoittajalle:

Ennen kuin lähettää kirjan kustantajalle, kannattaa näyttää teos jollekin arvosteltavaksi. Jos kirjoitus julkaistaan, ei kannata enää miettiä työtä eikä varsinkaan välittää siitä mitä muut ajattelevat ja sanovat.

Teokset

Runokokoelmat

• Färd genom verkligheten, 1954
• Syskon till ingen, 1955
• Dansens yta, 1956
• Vårsvart, 1958
• Seende, 1960
• Världen är endast du, 1963
• Det obesegrades röst, 1967
• Vågbrytningar, 1971
• Eros och logos, 1973
• Stigar mellan Elysion och Hades, 1978
• Mellanstationer, 1981
• Amor et Apocalypsis, 1984
• Ismenes återkomst, 1990
• Försenad implikation, 1992

Romaanit

• Erinnyerna. En berättelse om själens fångenskap och flyktförsök, 1976
• Minus, 1995
  

Tekstinäytteet

Och i samma ögonblick har Ekéus lagt handen på min axel och ser mig djupt in i ögonen. Hans blick är inte längre död; den strålar av liv, liksom en gång för länge sedan. - "Åter till verkligheten, min stackars Erland. Men blott för en stund..." - Golvet vibrerar under oss, Ekéus uppslukas som en dimma, jag ser knappast någonting längre... Var är jag - jag tycks befinna mig i en snabbgående spårvagn, den rusar fram längs en av Wiens gator ... Långt bakom mig hör jag Ekéus´ rop:" g l ö m  a l d r i g - Å b o  S v e n s k a  K l a s s i s k a - L y c e u m ..."

Nej, hur skulle jag någonsin kunna glömma Classicum? Där var det ju Ekéus, och ingen annan, som satte pli på mig.

Jag var den sämsta på hela klassen i idrott.

Ständigt måste jag anstränga mig. Även min mor bekymrade sig för mig - vad skulle det bli av mig, då jag fortfarande hade en så svag fysik? Hon var ivrig på att få mig att skrinna.

Innerst inne lyckades jag aldrig uppbåda någon större entusiasm för skrinnandets konst - men jag  l å t s a d e s   göra det. Inför min mor ville jag gärna föreställa käck.

Så en kväll lyckades hon övertala mig  att ensam bege mig till Stadion - den dåtida - för att pröva mina nyförvärvade skridskor där. På vägen dit mötte jag ingen, ingen. Vandringen till skridskobanan tycktes mig oändligt lång. Lanternor upplyste de öde träbänkarna. Vilken stolthet kände jag inte - i detta ögonblick då jag var nog självförgäten att göra min moder till viljes och examinera mina färdigheter  på isstadion. Det lyckades verkligen!  - Trots det sparsamma ljuset därute på isen slant jag inte en enda gång - men slutligen tyckte jag ändå det blev så kallt, att jag helt enkelt inte kunde förmå mig att fortsätta. - - -

Varför var jag så lycklig i denna ensamhet?

Vintervinden omsluter minnet, så att jag inte kan befria mig från det, inte komma vidare.

Därhemma rådde det oenighet, fördold split.

Min far var inte någon fosterlandsvän. Trots att han gjort sin plikt under båda krigen - först som soldat sedan som krigsdomare - medgav han i efterhand sin totala likgiltighet för vårt lands öde. Det gjorde min mor utom sig. Hennes kinder flammade.

Och längt senare - det var blott för nogra år sedan - hörde jag av min mor - att han en gång sagt ungefär samma sak till Wilhelm, min beundrade morbror. Min far rättfärdigade sina subjektiva reaktioner ända därhän, att det fick min morbror Wilhelm att utbrista: "ja då har  v e r k l i g e n  alla våra offer varit förgäves..."

- "Nå - g e n e r a l  H i s i n g e r - vad anser du?"

- Skedde verkligen allt detta förgäves? Alla tårar? Allt blod? Alla stupade?" - Det är Ekéus. - "Svara, Hisinger. Varför svarar du inte? - Du svarar inte, därför att  d u  i n t e  v å g a r.  Och jag som ändå alltid försökte bibringa dig hyfs och anständighet!  S a n n f ä r d i g h e t.... Sannfärdigheten, Hisinger, tvingar oss nu tillbaka in i drömmen.... Pass mal auf! Du hör trummorna, men blir inte rädd nu. Det är inga  v e r k l i g a  trummor...  L ä g g  m ä r k e  t i l l  g r ä n s e r n a,  o c h  a t t  j a g  t a l a r   t i l l  d i g  i n n a n f ö r  d e s s a  g r ä n s e r..."

Det är som om hans röst skulle splittras i miljoner mindre röster, som talar om varandra, och försöker överrösta varandra:       j a g  t a l a r  t i l l  d i g  g r ä n s  v a r  t y s t  h u r  k a n  d u,  S v i r,  g r ä n s e n,  P e t r o s k o j  d e t  v a r  i n t e  m i n       p l i k t  g r ä n s e r n a  t a l a r  j a g  v e t  i n t e  g r ä n s e r  s o m  j a g  t a l a r  o m  v e t  i n t e  a l l s  v a r  f i n n s  ö v e r h u v u d t a g e t  i n t e  m i n  p l i k t  v a r  i n t e  d u m  v i s s t  v e t  d u  j a g  ä r  o i n t r e s s e r a d  m e n  h u r k a n  d u  b a r a  k a n  d u  f ö r s t å r  d u  d å  i n t e  f ö r g ä v e s  i n g e n t i n g  n e j  n u  o r k a r  j a g  i n t e  l ä n g r e  s l u t a...---

Motvilligt observerar jag, att jag kommit tillbaka till Volkstheater. Det är naturligtvis den allsmäktige Ekéus, som bragt mig dit..

För en stund har han tillåtit mig att vistas innanför Minnets helgedom -.

Minus, 1995. S 50-53

Lähteet